idsie

Jag hör inget speciellt, bara grumliga skratt från den väldigt högljudda bakre matsalen. Där sitter Elise och skrattar högt och slänger med sitt blonda hår. Som om att hon har några riktiga vänner... Det känns som om att just den här dagen är den värsta i mitt liv, varför vet jag inte. Ingenting speciellt har hänt ännu, men det bara känns som om att hela världen är emot allt jag säger och gör idag. Alma ska berätta någonting för mig som hon inte ville berätta i skolan.
"Men jag vill ju inte liksom se dig gråta i skolan..." hade hon bara sagt. Så jag tror att det är någonting om helgen. På helgen hade Thomas, min pojkvän farit på en fest utan att bjuda mig med, så vad vet jag vad han har hittat på?

Fast jag antar att det ändå inte riktigt spelar någon roll... Jag har en dålig dag, okej. Alla har väl en ibland? Jag har lite väl ofta dåliga dagar, men jag bryr mig inte riktigt. Dagen blir väl vad man gör den till och vad man vill ha av den, men jag är då ingen optimist. Jag tänker alltid på det värsta som kan hända, alltid. Jag kan inte se på saker från en ljusare sida, alltid det sämsta.

"Men hallå, inte ska du väl på riktigt äta det där?" frågar Alma mig med en skeptisk blick. Jag ser ser på min tallrik och ser ett berg av grynost blandat med rödbetor och skakar på huvudet. Jag måste sluta tänka så mycket som jag gör... Jag är alltid i en annan värld, vad jag än gör.

Klockan visar på 14:53 och jag bara sitter och väntar på att det ska ringa så vi får gå hem. Jag har inte lust att stå och trängas i en överfull buss i en halvtimme bara för att slippa hem, så jag går tänker på istället. Klockan ringer och alla rusar ut mot bussparkeringen för att slippa längst bak i bussarna. Så patetiskt, tänker jag. Jag börjar dra fram min musikspelare och mina hörlurar, medan alla springer förbi mig i full fart. Jag stoppar tillbaka dem i fickan då jag börjar tänka på hur skönt och tyst det är att gå hem utan musik.

Lite före fem ringde Alma till mig och frågade varför jag inte var på bussen. Jag svarade bara att jag inte orkade. "Jamen när ska jag berätta för dig, då?" frågade hon.
"Jag vet inte... Nu, om du vill?" svarade jag försiktigt.
"Alltså jag skulle vilja vara med dig då jag berättar det, för jag vill inte att du ska göra någonting dumt..."
"Jamen berätta då!" halvropade jag lite otåligt.
"Okej, okej!" skrattade hon lite nervöst. "Jag var ju på festen hos Alexander, där Thomas också var. Du vet väl om att han var där?". Jag släppte ifrån mig ett mumligt "ja".
"Jo, alltså Elise var också där, och hon hade druckit lite mer än vanligt, så hon var också vildare än vanligt. Hon gick ju som vanligt från famn till famn på alla pojkar, du vet. Men vid Thomas satte hon väldigt länge och pratade, sedan gick de tillsammans från festen... De kom inte tillbaka". Jag blev lite chockad. Jag menar, Thomas verkar inte vara en sån som skulle sitta med Elise... Överlag ens prata med henne.
"Gjorde de något annat än att prata då?" frågade jag.
"Njae, alltså.. Nej..?" svarade hon nervöst.
"Alma, berätta för mig. Gjorde de något annat än att sitta och 'gosa' och prata?" frågade jag otåligt.
"Ja, alltså de kan har... Ja, du vet... Lite byte av saliv kanske... Men inget stort, inte alls!!" berättade hon.

Just då kändes det som om hela världen stannade. Jag drog åt andan och gled ner på golvet för att sätta mig och lugna ner mig själv. Jag höll fortfarande i telefonen, så jag hörde hur Alma ropade "Herregud, jag visste att jag inte skulle har sagt det över telefon... Hur är det, Amelie?" frågade hon. Det du, tänkte jag, det skulle du inte vilja veta. Jag såg några knivar på köksbänken. Nej, jag kan inte göra det. Jag måste slippa bort härifrån, tänkte jag.

Så jag tog på mig skorna och sprang ut i det kalla höstvädret utan jacka. Utan att veta alls vart jag var på väg. Bara inte nära Thomas och verkligen inte Elise. Jag skulle skada dem om jag skulle träffa dem. Så jag kan inte, jag skulle gärna vilja höra en förklaring av Thomas, men jag vill inte riskera någonting. Så jag bara springer.

Jag vet inte längre var jag är. Mina fötter har bara liksom sprungit iväg, iväg från allting. Skogen är fortfarande fuktig av regnet av gårdagens regn. Jag älskar det där sköna lugnet efter regnet, luften är så frisk och allting är så fuktigt. Mina fötter börjar bli så trötta så jag börjar snubbla på alla trädrötter som finns på marken och hinner inte ducka för grenar som kommer emot.

Fast, jag får väl skylla mig själv lite. Allting är ju mitt fel trots allt. Men hur skulle jag har vetat att Thomas skulle bli så desperat efter ett hångel? Jag orkade bara inte just då med honom. Så nu vet jag hur han egentligen fungerar, jag vill inte prata med honom mer. Han har vetat exakt vad jag tycker om Elise, men ändå gjorde han vad han gjorde. Han får själv stå för vad han gjort.

Vad ska jag tänka på honom för? Det spelar ändå ingen roll.


(en skrivuppgift i skolan)

Jag sitter och testar soclog.se och funderar på om man kanske skulle flytta bloggen dit..? Jag vet inte... Men jag kommer antagligen blogga senare idag hos Mommo och Moffa. Vi ska ha grillparty. Gottgott.
Förresten, så ser jag på High School Musical 2 just nu (nej, jag är inte sinnessjuk) och kom fram till en grej;
I varendaste HSM-film lämnar Vanessa Troy, och kommer sedan kommer tillbaka. Min fråga är varför?
Nåja, ska testa att skriva ett inlägg på soclog, hejsvejs :D

Nu ska jag ut och hoppa på trampolinen ett tag, sedan äta tortilla (fajitas) och sedan till Orvas ((:
Blev en lite snabb bloggning för att jag har ganska bråttom, c ya


en bild jag har tagit med telefonen

Åååh, jag hade funderat ut något skitbra att skriva om men, nu kommer jag inte ihåg det.8((
Hursomhelst är det riksdagsval idag. En av mina komisar sa att hon skulle vilja att man skulle behöva uppleva hur det är att rösta och så. Helt okej skulle det ju nog vara, men det skulle fast kunna vara så att det inte är obligatoriskt för bar att rösta, jämfört med vuxna. Men att man skulle få om man skulle vilja.
Förresten så är blogg.se bra nu.



Hejrå.

To Kay.
Hej. Idag påväg hem från skolan, så skulle jag fara samma väg som dej.
Jag cyklade lite saktare så att det skulle hinna bli rött ljus vid övergångsstället för att du skulle komma bredvid mej och möjligen börja prata. Men då jag såg att var påväg nedför backen från skolan, så stannade du ungefär 50 meter ifrån mej och ljusen. Det var väldigt nedtryckande. Du trodde att jag skulle ignorera dej, men i det här fallet för oss är det så att du ignorerar mej. Vilket jag inte gillar. Att vi alls ska ens ignorera. Nu återstår måndagen, då vi sitter ungefär bredvid varandra. Då får vi se hur du beter dej. Jag hoppas att du fattar att jag saknar dej, men du beter dej precis som om att du vet att du har gjort fel (vilket du vet) men att du endå ignorerar mej. Du sa förlåt, och jo, jag kanske överreagerade lite men det var fel gjort av dej. Syns väl nångång? Åtminstone vill jag att vi ska börja prata igen. Puss.

perfekt bild i dethär fallet.

hope i'll se ya. love, ida.•

weheartit.com